Ett 16årigt jag
en sak ni kanske inte visste om mig är att jag älskar att skriva. jag är inte den som öppnar upp mig & pratar med vem som helst om vad som helst. att skriva fungerar mycket bättre, de har de alltid gjort. det har blivit som nån slags terapi för mig. att bara få skriva av sig alla tankar när man är arg, ledsen, förvirrad eller bara glad.. de verkligen något av de bästa som finns! men de inte alltid jag publicerar allt här i bloggen. jag har flera dagböcker, worddokument, utkast i bloggen.. rätt kul & en aning pinsamt att kolla tillbaka där, men de bjuder jag på (för denhär gången) hittade t.ex. den här texten jag skrev när jag var 16år..
det är som att jag vill springa hundra varv runt huset och sen tillbaka igen. jag vill berätta hur jag känner. jag vill skrika högt. jag vill slå dig hårt. men samtidigt vill jag hålla om dig. vill jag krama dig. vill jag känna dina läppar mot mina. vill jag aldrig att du ska försvinna. för det är vad du är, borta. och jag.. ja, jag saknar dig. dum som jag är. jag kan inte få ut dig ur min hjärna, fast det gått så pass lång tid. så lång tid sen jag såg dig. jag höll om dig. jag kramade dig. jag kände dina läppar mot mina. så lång tid sen vi sa "hejdå" och du försvann. men detdär "hejdå" var inte menat föralltid. eller var de kanske de? allt som krävdes var en jävla flytt. en flytt som förändrade allting. jag vet inte vad som gör mest ont. att du inte längre finns här eller att du inte ens verkar bry dig. /16åriga jag
det är som att jag vill springa hundra varv runt huset och sen tillbaka igen. jag vill berätta hur jag känner. jag vill skrika högt. jag vill slå dig hårt. men samtidigt vill jag hålla om dig. vill jag krama dig. vill jag känna dina läppar mot mina. vill jag aldrig att du ska försvinna. för det är vad du är, borta. och jag.. ja, jag saknar dig. dum som jag är. jag kan inte få ut dig ur min hjärna, fast det gått så pass lång tid. så lång tid sen jag såg dig. jag höll om dig. jag kramade dig. jag kände dina läppar mot mina. så lång tid sen vi sa "hejdå" och du försvann. men detdär "hejdå" var inte menat föralltid. eller var de kanske de? allt som krävdes var en jävla flytt. en flytt som förändrade allting. jag vet inte vad som gör mest ont. att du inte längre finns här eller att du inte ens verkar bry dig. /16åriga jag
Kommentarer
Trackback
