våren 2013 träffade jag t, genom en gemensam kompis. vi började umgås som vänner, men efter ett tag blev de mer än så.. jag föll verkligen för hans personlighet, vilket var ett misstag.. jag är verkligen inte någon blåst brud som går på allt killar säger, men när man träffar en kille i ett halvår & han säger att han är annurlunda + verkligen bevisar de - då tror man ju att de är påriktigt, ellerhur? men tydligen inte.. efter ett halvår åkte han till iran & förlovade sig med nån tolvåring, utan att säga nått till mig (jag fick reda på de via instagram..) moget för att vara 21år va?

han var en manipulerande idiot, som utnyttjade mig & mina känslor (inte fysiskt..) de finns ingenting jag ångrar så mycket i mitt liv, inte för att vi inte har fina minnen & stunder tillsammans, för det har vi verkligen.. mer för att allt känns så jävla falskt. jag kan verkligen inte förstå hur en människa kan göra så mot en annan människa, under så pass lång tid? visst en månad eller två, men inte ett fucking halvår! usch.. så vet inte riktigt vad jag ska kalla "min & t's kärlek". de var på ett sätt min största kärlek, men de svider att säga de eftersom han behandla mig som skit (i slutet..) men kan säga att de var äkta rakt igenom, iallafall från min sida.. 

jag stod ut med så sjukt mycket under tiden vi träffades - han rökte i stort sätt på varje dag under sommaren, tog även allt annat han fick tag i (jag är egentligen emot sånt..) han körde även påverkad flera gånger, ibland när jag var med. han var sjuukt svartsjuk & hatade att jag gick ut. i slutet blev han även sjukt deprimerad (delvis pågrund av hans diagnoser..) & gjorde dumma saker. jag tänkte lämna honom, men precis innan han åkte till iran & första veckan där var han så sjuukt underbar. så allt efter de kom rent ut sagt som en käftsmäll!