De flesta har nog fått höra att man ska "åka till Kuba innan det är försent" av någon vän eller kanske något resebolag. I dagstidningarna kan vi läsa artiklar om denna spännande ö som utvecklingsmässigt stått stilla i över 50 år, men som nu börjar förändras. En anledning till att landet stått still så pass länge är USAs blockad mot Kuba som helt enkelt omöjliggjort eller gjort landets inköp betydligt dyrare, men det handlar lika mycket om den statliga kontrollen över landets import och export. Det är svårt att undgå att Kuba sedan länge har problem framförallt med ekonomin och produktiviteten. Det gör inte heller Kubas ledning, utan redan år 2005 gjorde Fidel Castro ett uttalande om att "ingen har lyckats förstöra vår revolution, men vi själva kan göra det”, då syftande han på den låga produktiviteten, korruption och svarthandel. Det har redan skett många förändringar, men Kuba står fortfarande inför stora problem och utmaningar.

Förändringarna handlar i grunden om att öka produktiviteten och den statliga sektorns intäkter, samtidigt som man skär ner på utgifterna. På så sätt kan man behålla den sociala välfärdens kvalité och utbredning, samtidigt som den materiella standarden höjs för kubanerna. För detta har eller kommer en rad åtgärder att genomföras. Den kanske mest omtalade är nedskärningen av statligt anställda med 500.000. Tanken är att de ska kunna bli egenanställda istället. Detta är inget nytt på Kuba, men under specialperioden blev det enligt lag tillåtet i fler branscher som t.ex. inom restaurang eller bygg. Antalet egenanställde ökade långsamt eftersom det fanns mycket restriktioner kring anställningsformen. Detta gjorde att man var tvungen att utöka dessa anställningsformer.

Det förslag som väckte starkast reaktioner var det som handlade om ransoneringskortet som har garanterat varje kuban de nödvändigaste livsmedlen i stort sett gratis. Systemet har varit nödvändigt för att folket ska kunna leva på sina låga löner, men detta har också skapat problem. Ransoneringssystemet fungerar så att alla får lika mycket, oavsett behov. Innan gratistobaken togs bort år 2010 fick t.ex. alla kubaner cigaretter via ransoneringskortet. Ransoneringskortet har även gjort de möjligt för en del kubaner att inte arbeta, vilket är orimligt i en situation då produktiviteten måste höjas. Dessutom ger detta upphov till svarthandel och korruption. Ytterligare en förändring är att det ska bli lättare för kubaner att sälja och byta sin bostad och bil, vilket har varit i stort sett omöjligt tidigare. För att reglera detta införs en beskattning på vinsten vid försäljning.

Kuba, som är ett jordbruksland, importerar ungefär 70% av landets livsmedel och matimporten kostar landet mer än en miljard dollar om året. Detta är en orimlig situation och för att komma tillrätta med den låga livsmedelsproduktionen har jordbruksmark som inte används börjat arrenderas ut till privata brukare som sedan säljer livsmedel till staten. Förändringen har inneburit en ökning av livsmedelsproduktionen, även om det fortfarande finns stora problem.

I motsats till vad många utanför Kuba tror finns en kritisk samhällsdebatt i landet. Faktiskt utvecklas debatten för varje dag och det symboliseras av Kubas president Raul Castro som blivit den främste kritikern av brister, motsägelser, avvikelser och orättvisor i det kubanska samhället. Det är lätt att se kubanerna som "offer" under det kommunistiska styret och jag anser att andra länder lägger sig i för mycket. Jag tror att förändring är nödvändigt, men att Kuba måste hitta sitt eget sätt utan påtryckningar från andra länder, främst USA. Det finns många kubaner som inte gör mer än konstaterar fakta med en lätt axelryckning. Vad vill egentligen kubanerna? Samhällsdebattören och forskaren Rafael Hernandez sammanfattade detta i sex punkter utifrån sitt eget tänkande: mer marknad, ekonomisk reform, bantad stat, en rättsstat med lag och ordning och deltagande demokrati i praktiken. Och vem skulle inte vilja detta? Men detta är ingen önskedröm, utan mål som har och håller på att omsättas i praktiken. I dagsläget styr den äldre generationen landet och det är svårt för de yngre att få betydelsefulla poster i landets regim. Det är främst de unga som vill ha stora förändringar. Jag tror att det handlar mycket om att de inte levt under de svåraste tiderna och därmed inte sett revolutionens landvinningar på samma sätt som de äldre.

Kuba har en spännande historia, kultur och samhällsliv. Jag är tacksam över att jag fått sätta mig in djupare i detta och lärt mig så mycket. Det ska bli intressant att se landet med egna ögon.