Många texter och filmer om Kuba lyfter fram det positiva med landet, dess historia och revolutionens landvinningar men det är svårt att undgå att Kuba fortfarande står inför stora problem och utmaningar. Ofta känns de lite "tillgjorda", nästan som reklam för Kuba genom att få det att låta som att landet är i perfekt ordning och att de inte har några problem alls förutom en viss fattigdom. Det är inte heller ovanligt förekommande i texterna att detta inte skulle ha existerat om det inte vore för USAs blockadpolitik. Även om mycket blivit bättre och landet klarat sig på egen hand genom många kriser och katastrofer, samtidigt som de funnits på plats i många andra länder för att hjälpa till får vi inte glömma att landet är under utveckling. Folket upplever fortfarande svårigheter och problem som exempelvis byråkrati, korruption, maktmissbruk, orättvisor och bristande öppenhet. Detta är såklart inget unikt för just Kuba, utan återfinns i de flesta andra länder. Däremot har detta inneburit ett växande problem för Kuba som man talat mycket mer öppet om under de senaste åren. USAs blockad är dock bara en faktor till landets stora problem och utmaningar.

I och med Sovjetunionens och Östeuropas fall tappade Kuba 85% av sin export och nästan lika mycket av importen. Landets BNP sjönk kraftigt 1990 - 1994 och landade på totalt 40%. I och med detta uppstod speciella bristsjukdomar eftersom det inte fanns tillräckligt med mat eller att den mat som fanns var för dyr. Bristen på olja och drivmedel gjorde att man under långa perioder saknade elektricitet och kollektivtrafiken stod i princip stilla. Resan till arbetet kunde ta flera timmar och när arbetaren väl kom dit fanns det inget jobb att utföra på grund av bristen av råvaror eller kanske strömavbrott. Den kubanska pesons värde sjönk i förhållande till den amerikanska dollarn och lönen räckte inte längre till att köpa nödvändigheter för ett drägligt liv. Den ekonomiska krisen tvingade Kuba in i kapitalistiska värdegrunder. För att lösa den akuta bristen på hårdvaluta storsatsade man på turism. Det blev lagligt att betala med dollar och man öppnade specialbutiker anpassade efter turisternas behov. Priserna på hotell och restauranger vände sig till utlänningar och anpassades snabbt efter dollarn och den konvertibla peson CUC. Även om turismen under många år hjälpte landet att vända den negativa trenden genom ett välbehövligt inflöde av hårdvaluta skapade den också stor ojämlikhet mellan kubaner som arbetade inom turistnäringen och därmed fick tillgång till hårdvalutan. Det gjorde att många kubaner kände sig som andra klassens medborgare i sitt egna land eftersom hotellen, restaurangerna och områdena som byggdes var ekonomiskt otillgängliga för dem. Prostitutionen smög sig tillbaka efter att ha varit nästintill obefintlig under 30 år. Även om den ekonomiska krisen är över Kuba fortfarande inte lyckats öka den inhemska produktionen så att kubanska peson blivit internationellt konvertibel (inväxlingsbar mot andra valutor). Det finns många kubaner som drömmer om att flytta utomlands så att det kan skicka hem pengar till sina familjer eller inte arbeta alls och istället leva på turisters tillgångar av hårdvaluta. Många högutbildade lämnar fortfarande landet för att arbeta utomlands med bättre lön och villkor. Även om man höjt lönerna kraftigt (i kubanska mått) går det inte att jämföra med specialistläkare i Sverige, ännu mindre högspecialistläkare. Men en större del väljer ändå att stanna trotts detta. Många som gett sig av kommer dessutom tillbaka för att bidra med gratis operationer.

Under det senaste decenniet har korruptionen varit ett växande problem som tagit allt större plats i den offentliga debatten. Ofta handlar det om stöld från arbetsplatser, skattefiffel, svartabörshandel och varuspekulation. Staten har under perioder haft stort överseende med denna vardagskorruption trotts att det kostat samhället stora summor pengar. I början av 2000-talet avslöjades det t.ex. att varannan liter bensin försvunnit på väg till de statliga bensinmackarna, att de 20.000 kor som fanns registrerade inte verkade finnas på riktigt utan verkade ha hamnat på tallriken på privata restauranger eller att drygt hälften av majsmjölet som staten köpt in gått upp i rök. Anledningen till att detta är inte enbart om människors illvilja mot staten, utan att många av de reformer som genomförts inte fått en ärlig chans att fungera helt legalt. Sedan 90-talet har man t.ex. kunnat driva privata restauranger, men alla nödvändiga varor har inte funnits i de vanliga affärerna, vilket har tvingat ägarna till den svarta marknaden. Ett annat exempel var att man gjorde det lagligt att driva privat byggnadsverksamhet, utan att först skapa byggvaruaffärer som haft tillräckligt med material. Det är först nu på senare tid man via de nya reformerna har skapat dessa förutsättningar för egenföretagare och därmed gjort det möjligt att inte bryta mot lagen. Däremot vet man inte än om detta gett någon effekt eller om folk kanske fortsätter att handla på svarta marknaden på grund av de lägre priserna.

Generellt fanns det mer pengar i städerna och staten satsade i smyg mer pengar där eftersom det inte var någon större idé att skicka varor ut till landsbygden då de ändå försvann på vägen. Då Kuba alltid haft en tydlig socialistisk värdegrund skapade denna nyhet missnöje och minskat förtroende för politiska ledare. Många, framförallt unga sökte sig till städerna för att finna lyckan, men möttes av missnöje även där. Livet var tufft utan pengar, tak över huvudet och mat. Hygienen försämrades vilket gjorde det lättare för sjukdomar att spridas. HIV och AIDS spreds på ön och de drabbade hamnade på sjukhus. Eftersom sjukvården är gratis på Kuba spreds rykten om att sjukhusen var som hotell där man fick eget rum, flera måltider om dagen och kunde dessutom ägna sig åt sina intressen som t.ex. konst och musik. Många ungdomar tog till desperata metoder och smittades medvetet av HIV via smutsiga kanyler eller oskyddat samlag i hopp om högre levnadsstandard på dessa "hotell". Problemet var att man inte visste så mycket om konsekvenserna och hur allvarlig sjukdomen var. Många dog unga.

Det är inte svårt att förstå att många tröttnar och lämnar landet, snarare att de flesta ändå väljer att stanna. Det är någonting unikt med det socialistiska Kuba. Den starka medborgarkänslan har räddat systemet. Visst har de det svårt, men ingenting är omöjligt. Många stannar på grund av att de åtminstone har ett hem och ett jobb, det är ingen självklarhet i andra länder. Jag anser också att det handlar mycket om att man stått ut med så mycket. Även att socialismen är så stark att många tänker "hur skulle jag klara mig i ett kapitalistiskt samhälle?". Det är en sak att leva under ekonomisk "kris" i ett socialistiskt samhälle där allt drivs av värderingar, moral och folkets välmående. Men att inte ha pengar under ett kapitalistiskt vore för många omöjligt. Detta är nog vanligare hos äldre, kanske för att de har varit med och svåra tider förut och uppenbart gynnats av revolutionen. Eller att de är rädda för förändring. Många unga kubaner vill nog dessutom gå i sina föräldrars fotspår eller göra det dom inte gjorde genom att göra en egen "revolution" mot det gamla. Vad jag förstått det som är det framförallt unga kubaner som är ute efter en förändring. Många skulle till och med kunna tänka sig detta genom mer inflytande från USA vilket är otänkbart för många äldre. Någonting är absolut på gång att ändras och jag anser att en förändring är nödvändig. Frågan är bara hur man ska gå tillväga. För att folk ska stanna eller för att de kubaner som tidigare lämnat ska komma tillbaka för att hälsa på eller bosätta sig på Kuba krävs framförallt en stadigare ekonomi och peso.

Fidel Castro har alltid haft en stor betydelse, speciellt under svåra tider. Många ser honom som den enda möjligheten till förändring och social fred, medan andra anser att han är själva hindret för detta. Jag undrar hur hans död påverkat och kommer påverka denna debatt?