I onsdags hade vi danslektion efter skolan, blev reggeaton den här gången, vilket var roligare än jag trott! Sen strosade vi runt lite innan maten. Lite senare var det dags för reggeatonkonsert på costa sur då divan uppträdde,

Idag var vi typ fem personer på lektion från början (sen droppa ett par till in..) efter skolan åt vi lunch i skolan, favoriten är kyckling med ris & kostar 30cup vilket är strax över 10kr. Man kan även köpa jordnötskakor, omelett i bröd, glass osv. för nästan ingenting.

Annars har vi mest strosat runt & ikväll lutar det mot salsa på Jardine de botanico, men vi får se.. för imorn ska vi till Havanna över helgen!

I måndags hade vi salsakurs efter skolan, var bara fyra som kom så det blev typ privatlektion, vilket var nice! Sen strosade vi mest runt, fixade lite grejer & så innan middagen. Efter maten drog vi till piña en stund innan det var dags för salsa på terrys, vilket var kul!

I tisdags hade vi stadsvandring med historialäraren, vilket var intressant & så. Sen hade vi världens konstigaste dag då vi fick vänta sjukt länge på lunchen & när den väl kom in var det kött i (typ 75% av alla klassisar är veganer eller vegetarianer..) sen försökte de ändå lura i dom kött & när vi skulle gå vidare var allt annat stängt eller för lång kö, så hamnade längst nere på prado, den stora gatan, men fick tillslut lite mat. Så kan det gå på kuba. 

I lördags åkte jag & fyra andra tjejer till trinidad, en mysig stad med kullerstensgator & kyrktorn. När vi kom dit lämnade vi lite saker i vårat casa innan vi gick till stan. Strosade mest runt, var uppe i kyrktornet, kollade gamla hus/museum från kolonialtiden, plaza mayor, åt lunch & så. Träffade några från klassen där också.

Lite senare åt vi middag i vårat casa. Han vi bodde hos hade skrytit om sina hummrar han hade & de var de största jag sett, ändå fick jag i mig tre stycken (+ massa tillbehör), haha.. efter maten gick vi till casa de la musica en stund - där det var nått uppträdande. Sen drog vi vidare till la gueva, en klubb nere i en grotta vilket var rätt turistigt (man har ju fått för sig nån konstig grej att vi absolut inte är som dom, haha..) men kul ändå. Som ni kanske förstått stannade vi där en natt.

Idag drog vi till playa alcon, trinidads mest kända strand. Solade & badade hela dagen, så skönt! Åt lite snabbt innan det var dags att åka tillbaka till cienfuegos. Just nu sitter vi i José Martiparken & ska nog bara ta det lugnt ikväll, kanske gå till piña en stund.

I söndags tog vi det lugnt, strosade runt, spelade kort, åt israeliskt/taco till lunch. Drog även ut & sprang - blev ner längs malecon & en promenad tillbaka. Duschade & sen var det dags för middag.

Vi äter oftast frukost & middag i vårat Casa. Om man vill äta ute måste man säga till samma morgon, så det har vi bara gjort en gång hittills. Vi har väldigt bra mat, oftast kyckling eller fisk (köttet är sådär, så då äter jag oftast bara ris med bönor) Till frukost får vi kaffe, hemmagjord juice, omelett, bröd & frukt.

I måndags hade vi danslektion efter skolan, testade mambo (blandat med salsa), vilket var kul. På kvällen var det salsa på terrys igen, helt annan stämning än förra gången, så hoppas att det blir bättre nästa gång..

I tisdagskväll gick vi på en annorlunda konstutställning där folk uppträdde och målade konsten på plats.

I onsdags hade vi föreläsning om kubas historia, vilket var intressant, men lite svårt att förstå då de pratade i mun på varandra.. efter skolan hade vi danslektion igen, testade rumba (blandat med salsa & lite mambo), vilket var kul, men svårt.. Sen var det dags för fotbollsmatch, svenskarna mot kubanerna som slutade med 3 - 3 (efter att mer än halva svenska laget bestod av kubaner, haha..)

I torsdags tog vi det bara lugnt efter skolan, åt lunch, strosade runt, pluggade & så. Drog även ut & sprang - blev ner längs malecon + en promenad tillbaka! Duschade & sen var det dags för middag.

I fredags tog vi med lektionen till en restaurang där några agerade servitörer & tog våra beställning, blev kvar där halva dagen, haha.. saker tar verkligen tid här. På kvällen hängde vi bara på piña.

Då var första skolveckan avklarad. Vi har spanskalektion mellan 9 - 12 fyra dagar i veckan & en dag (oftast fredagar) med seminarier eller studiebesök. Den här veckan hade vi tema politik & fick ställa egna frågor.

Efter skolan har vi mest fixat med stamps, foton till studentvisum & kort, växlat pengar, ätit lunch, strosat runt, pluggat osv. I måndagskväll var vi på terry, en salsaklubb vilket var jättekul. I onsdags var det internationella kvinnodagen vilket är större här än i Sverige (alla säger grattis till en..) så efter skolan gick vi till Casa de la musica - där hela skolan, elever & lärare satt nere vid vattnet, lyssnade på musik, pratade & så. I torsdagskväll var vi på piña, ett ställe nere vid vattnet med musik där man sitter & pratar. I fredagskväll var vi på artecs, en utomhusklubb med salsa & lite blandad musik.

Idag var första dagen på rancho luna, den finare stranden som ligger en bit bort. Så skönt med sol & bad, nu känns det att man är här påriktigt! När vi kom tillbaka åt vi middag på en mexikansk resturang, vilket var jättegott! Nu sitter vi i José Martiparken & ska snart röra oss ner till piña.

Flygresan gick bra, mötte två tjejer på flygplatsen så att vi tog sällskap till Havanna. Där bodde vi tre nätter i Casa particular (hos familj). Första kvällen gick vi bara ut för att äta, blev kyckling & ris för min del.

Andra dagen hade vi inte ork till så mycket mer än att strosa runt, kolla alla färglada hus & gamla bilar som verkligen finns överallt, köpte lite frukt & la oss i en park. När vi kom hem råkade jag somna, så på kvällen köpte jag bara hem en pizza & satte mig på balkongen.

Tredje dagen gick vi till banken för att växla lite pengar. Sen promenerade jag ner till gamla  stan - såg plaza de armas, plaza veija, plaza de san fransisco, plaza de la catedral & massa annat påvägen. Sen mötte jag en tjej för att äta pizza igen & bara ta det lugnt.

Nu är vi framme i Cienfuegos. Mötte ungefär halva klassen för att åka minibuss hit ner. Väl framme blev vi inkvarterade på campus eller i Casa particular som jag bor i. Delar rum med två sköna tjejer. Vi hade tur & hamnade hos två urgulliga kvinnor i ett jättefint hus & mysigt rum med eget badrum. Maten har hittills varit jättebra. Så här ska vi nog trivas!

Vi har även hunnit bekanta oss lite med staden. Vi började med infomöte med dayni (vår kordinator) följt av stadsvandring. Annars har vi mest strosat runt, testade paella på en restaurang & den statliga glassbaren - där vi nojade över att ha blivit lurade innan vi förstod att notan var på mindre än 5kr (fick liksom växel tillbaka) för två personer.

Idag var första dagen i skolan, fast det var mest introduktion - där de presenterade lärarna, visade oss runt & sen fick vi göra ett test för att se vilken nivå man låg på.. jag hamnade i nybörjargruppen (vilket man räknat med). Efter skolan följde vi med en kvinna & hennes dotter för att äta lunch. Annars har vi varit runt på olika banker & fixat lite saker till skolan. Ikväll verkar de som att de blir livemusik & förhoppningsvis lite salsa. 

Så var det dags igen! sitter just nu på flygplatsen i Amsterdam & ska snart gå på planet till Havanna :) ska bo där tre nätter innan vi åker vidare till cienfuegos där universitetet ligger. 

För er som inte vet har jag läst en förberedande distanskurs om kubas kultur, språk & samhällsliv. Nu är det alltså dags för tre månaders spansk studier på kuba! Vet inte riktigt hur det kommer bli med internet & bloggen, men ska försöka så gott det går :))

De flesta har nog fått höra att man ska "åka till Kuba innan det är försent" av någon vän eller kanske något resebolag. I dagstidningarna kan vi läsa artiklar om denna spännande ö som utvecklingsmässigt stått stilla i över 50 år, men som nu börjar förändras. En anledning till att landet stått still så pass länge är USAs blockad mot Kuba som helt enkelt omöjliggjort eller gjort landets inköp betydligt dyrare, men det handlar lika mycket om den statliga kontrollen över landets import och export. Det är svårt att undgå att Kuba sedan länge har problem framförallt med ekonomin och produktiviteten. Det gör inte heller Kubas ledning, utan redan år 2005 gjorde Fidel Castro ett uttalande om att "ingen har lyckats förstöra vår revolution, men vi själva kan göra det”, då syftande han på den låga produktiviteten, korruption och svarthandel. Det har redan skett många förändringar, men Kuba står fortfarande inför stora problem och utmaningar.

Förändringarna handlar i grunden om att öka produktiviteten och den statliga sektorns intäkter, samtidigt som man skär ner på utgifterna. På så sätt kan man behålla den sociala välfärdens kvalité och utbredning, samtidigt som den materiella standarden höjs för kubanerna. För detta har eller kommer en rad åtgärder att genomföras. Den kanske mest omtalade är nedskärningen av statligt anställda med 500.000. Tanken är att de ska kunna bli egenanställda istället. Detta är inget nytt på Kuba, men under specialperioden blev det enligt lag tillåtet i fler branscher som t.ex. inom restaurang eller bygg. Antalet egenanställde ökade långsamt eftersom det fanns mycket restriktioner kring anställningsformen. Detta gjorde att man var tvungen att utöka dessa anställningsformer.

Det förslag som väckte starkast reaktioner var det som handlade om ransoneringskortet som har garanterat varje kuban de nödvändigaste livsmedlen i stort sett gratis. Systemet har varit nödvändigt för att folket ska kunna leva på sina låga löner, men detta har också skapat problem. Ransoneringssystemet fungerar så att alla får lika mycket, oavsett behov. Innan gratistobaken togs bort år 2010 fick t.ex. alla kubaner cigaretter via ransoneringskortet. Ransoneringskortet har även gjort de möjligt för en del kubaner att inte arbeta, vilket är orimligt i en situation då produktiviteten måste höjas. Dessutom ger detta upphov till svarthandel och korruption. Ytterligare en förändring är att det ska bli lättare för kubaner att sälja och byta sin bostad och bil, vilket har varit i stort sett omöjligt tidigare. För att reglera detta införs en beskattning på vinsten vid försäljning.

Kuba, som är ett jordbruksland, importerar ungefär 70% av landets livsmedel och matimporten kostar landet mer än en miljard dollar om året. Detta är en orimlig situation och för att komma tillrätta med den låga livsmedelsproduktionen har jordbruksmark som inte används börjat arrenderas ut till privata brukare som sedan säljer livsmedel till staten. Förändringen har inneburit en ökning av livsmedelsproduktionen, även om det fortfarande finns stora problem.

I motsats till vad många utanför Kuba tror finns en kritisk samhällsdebatt i landet. Faktiskt utvecklas debatten för varje dag och det symboliseras av Kubas president Raul Castro som blivit den främste kritikern av brister, motsägelser, avvikelser och orättvisor i det kubanska samhället. Det är lätt att se kubanerna som "offer" under det kommunistiska styret och jag anser att andra länder lägger sig i för mycket. Jag tror att förändring är nödvändigt, men att Kuba måste hitta sitt eget sätt utan påtryckningar från andra länder, främst USA. Det finns många kubaner som inte gör mer än konstaterar fakta med en lätt axelryckning. Vad vill egentligen kubanerna? Samhällsdebattören och forskaren Rafael Hernandez sammanfattade detta i sex punkter utifrån sitt eget tänkande: mer marknad, ekonomisk reform, bantad stat, en rättsstat med lag och ordning och deltagande demokrati i praktiken. Och vem skulle inte vilja detta? Men detta är ingen önskedröm, utan mål som har och håller på att omsättas i praktiken. I dagsläget styr den äldre generationen landet och det är svårt för de yngre att få betydelsefulla poster i landets regim. Det är främst de unga som vill ha stora förändringar. Jag tror att det handlar mycket om att de inte levt under de svåraste tiderna och därmed inte sett revolutionens landvinningar på samma sätt som de äldre.

Kuba har en spännande historia, kultur och samhällsliv. Jag är tacksam över att jag fått sätta mig in djupare i detta och lärt mig så mycket. Det ska bli intressant att se landet med egna ögon.

Många texter och filmer om Kuba lyfter fram det positiva med landet, dess historia och revolutionens landvinningar men det är svårt att undgå att Kuba fortfarande står inför stora problem och utmaningar. Ofta känns de lite "tillgjorda", nästan som reklam för Kuba genom att få det att låta som att landet är i perfekt ordning och att de inte har några problem alls förutom en viss fattigdom. Det är inte heller ovanligt förekommande i texterna att detta inte skulle ha existerat om det inte vore för USAs blockadpolitik. Även om mycket blivit bättre och landet klarat sig på egen hand genom många kriser och katastrofer, samtidigt som de funnits på plats i många andra länder för att hjälpa till får vi inte glömma att landet är under utveckling. Folket upplever fortfarande svårigheter och problem som exempelvis byråkrati, korruption, maktmissbruk, orättvisor och bristande öppenhet. Detta är såklart inget unikt för just Kuba, utan återfinns i de flesta andra länder. Däremot har detta inneburit ett växande problem för Kuba som man talat mycket mer öppet om under de senaste åren. USAs blockad är dock bara en faktor till landets stora problem och utmaningar.

I och med Sovjetunionens och Östeuropas fall tappade Kuba 85% av sin export och nästan lika mycket av importen. Landets BNP sjönk kraftigt 1990 - 1994 och landade på totalt 40%. I och med detta uppstod speciella bristsjukdomar eftersom det inte fanns tillräckligt med mat eller att den mat som fanns var för dyr. Bristen på olja och drivmedel gjorde att man under långa perioder saknade elektricitet och kollektivtrafiken stod i princip stilla. Resan till arbetet kunde ta flera timmar och när arbetaren väl kom dit fanns det inget jobb att utföra på grund av bristen av råvaror eller kanske strömavbrott. Den kubanska pesons värde sjönk i förhållande till den amerikanska dollarn och lönen räckte inte längre till att köpa nödvändigheter för ett drägligt liv. Den ekonomiska krisen tvingade Kuba in i kapitalistiska värdegrunder. För att lösa den akuta bristen på hårdvaluta storsatsade man på turism. Det blev lagligt att betala med dollar och man öppnade specialbutiker anpassade efter turisternas behov. Priserna på hotell och restauranger vände sig till utlänningar och anpassades snabbt efter dollarn och den konvertibla peson CUC. Även om turismen under många år hjälpte landet att vända den negativa trenden genom ett välbehövligt inflöde av hårdvaluta skapade den också stor ojämlikhet mellan kubaner som arbetade inom turistnäringen och därmed fick tillgång till hårdvalutan. Det gjorde att många kubaner kände sig som andra klassens medborgare i sitt egna land eftersom hotellen, restaurangerna och områdena som byggdes var ekonomiskt otillgängliga för dem. Prostitutionen smög sig tillbaka efter att ha varit nästintill obefintlig under 30 år. Även om den ekonomiska krisen är över Kuba fortfarande inte lyckats öka den inhemska produktionen så att kubanska peson blivit internationellt konvertibel (inväxlingsbar mot andra valutor). Det finns många kubaner som drömmer om att flytta utomlands så att det kan skicka hem pengar till sina familjer eller inte arbeta alls och istället leva på turisters tillgångar av hårdvaluta. Många högutbildade lämnar fortfarande landet för att arbeta utomlands med bättre lön och villkor. Även om man höjt lönerna kraftigt (i kubanska mått) går det inte att jämföra med specialistläkare i Sverige, ännu mindre högspecialistläkare. Men en större del väljer ändå att stanna trotts detta. Många som gett sig av kommer dessutom tillbaka för att bidra med gratis operationer.

Under det senaste decenniet har korruptionen varit ett växande problem som tagit allt större plats i den offentliga debatten. Ofta handlar det om stöld från arbetsplatser, skattefiffel, svartabörshandel och varuspekulation. Staten har under perioder haft stort överseende med denna vardagskorruption trotts att det kostat samhället stora summor pengar. I början av 2000-talet avslöjades det t.ex. att varannan liter bensin försvunnit på väg till de statliga bensinmackarna, att de 20.000 kor som fanns registrerade inte verkade finnas på riktigt utan verkade ha hamnat på tallriken på privata restauranger eller att drygt hälften av majsmjölet som staten köpt in gått upp i rök. Anledningen till att detta är inte enbart om människors illvilja mot staten, utan att många av de reformer som genomförts inte fått en ärlig chans att fungera helt legalt. Sedan 90-talet har man t.ex. kunnat driva privata restauranger, men alla nödvändiga varor har inte funnits i de vanliga affärerna, vilket har tvingat ägarna till den svarta marknaden. Ett annat exempel var att man gjorde det lagligt att driva privat byggnadsverksamhet, utan att först skapa byggvaruaffärer som haft tillräckligt med material. Det är först nu på senare tid man via de nya reformerna har skapat dessa förutsättningar för egenföretagare och därmed gjort det möjligt att inte bryta mot lagen. Däremot vet man inte än om detta gett någon effekt eller om folk kanske fortsätter att handla på svarta marknaden på grund av de lägre priserna.

Generellt fanns det mer pengar i städerna och staten satsade i smyg mer pengar där eftersom det inte var någon större idé att skicka varor ut till landsbygden då de ändå försvann på vägen. Då Kuba alltid haft en tydlig socialistisk värdegrund skapade denna nyhet missnöje och minskat förtroende för politiska ledare. Många, framförallt unga sökte sig till städerna för att finna lyckan, men möttes av missnöje även där. Livet var tufft utan pengar, tak över huvudet och mat. Hygienen försämrades vilket gjorde det lättare för sjukdomar att spridas. HIV och AIDS spreds på ön och de drabbade hamnade på sjukhus. Eftersom sjukvården är gratis på Kuba spreds rykten om att sjukhusen var som hotell där man fick eget rum, flera måltider om dagen och kunde dessutom ägna sig åt sina intressen som t.ex. konst och musik. Många ungdomar tog till desperata metoder och smittades medvetet av HIV via smutsiga kanyler eller oskyddat samlag i hopp om högre levnadsstandard på dessa "hotell". Problemet var att man inte visste så mycket om konsekvenserna och hur allvarlig sjukdomen var. Många dog unga.

Det är inte svårt att förstå att många tröttnar och lämnar landet, snarare att de flesta ändå väljer att stanna. Det är någonting unikt med det socialistiska Kuba. Den starka medborgarkänslan har räddat systemet. Visst har de det svårt, men ingenting är omöjligt. Många stannar på grund av att de åtminstone har ett hem och ett jobb, det är ingen självklarhet i andra länder. Jag anser också att det handlar mycket om att man stått ut med så mycket. Även att socialismen är så stark att många tänker "hur skulle jag klara mig i ett kapitalistiskt samhälle?". Det är en sak att leva under ekonomisk "kris" i ett socialistiskt samhälle där allt drivs av värderingar, moral och folkets välmående. Men att inte ha pengar under ett kapitalistiskt vore för många omöjligt. Detta är nog vanligare hos äldre, kanske för att de har varit med och svåra tider förut och uppenbart gynnats av revolutionen. Eller att de är rädda för förändring. Många unga kubaner vill nog dessutom gå i sina föräldrars fotspår eller göra det dom inte gjorde genom att göra en egen "revolution" mot det gamla. Vad jag förstått det som är det framförallt unga kubaner som är ute efter en förändring. Många skulle till och med kunna tänka sig detta genom mer inflytande från USA vilket är otänkbart för många äldre. Någonting är absolut på gång att ändras och jag anser att en förändring är nödvändig. Frågan är bara hur man ska gå tillväga. För att folk ska stanna eller för att de kubaner som tidigare lämnat ska komma tillbaka för att hälsa på eller bosätta sig på Kuba krävs framförallt en stadigare ekonomi och peso.

Fidel Castro har alltid haft en stor betydelse, speciellt under svåra tider. Många ser honom som den enda möjligheten till förändring och social fred, medan andra anser att han är själva hindret för detta. Jag undrar hur hans död påverkat och kommer påverka denna debatt?

Efter revolutionens seger år 1959 var det mycket som kom att förändras i Kuba, både inom landet och internationellt. Den första satsningen var en massiv kampanj mot analfabetism av den egna befolkningen, men år 1961 öppnades även skolorna för utländska studenter. Utbildningen var helt kostnadsfri och av mycket god kvalitet. Även om det mesta sker inom landet har man även skickat lärare till andra länder. Nästa stora satsning var utbildning av läkare och därmed hälsovården. Förutom läkarutbildningen har även Kuba bidragit med läkarbistånd och efter 1960 har landet bidragit med över 100.000 biståndsarbetare inom hälsofaktorn. De har varit med och arbetat mot olika sjukdomar, som malaria i Afrika. Kuba har även varit med i olika kampanjer mot HIV/AIDS.

I och med blockaden stoppades all import av läkemedel till landet. Man fick istället forska och framställa läkemedel på egen hand. Till en början gick mycket tillbaka till de naturliga och växtbaserade alternativen. Idag exporterar Kuba stora mängder läkemedel till andra länder. Både utav egen forskning, men även piratkopior av kända läkemedel som de sedan kan sälja som ett billigare alternativ till företagen och konsumenten. Blockaden tog även tillbaka Kuba ett steg vad gällande miljötänket. Man var tvungen att hitta andra sätt att t.ex. odla på och det som fanns var naturliga bekämpningsmedel och djur. Även elektricitet var det ont om, så man fick lära sig att spara in. Man bytte t.ex. hela Havannas glödlampor till lågenergilampor.

När man talar om Kubas landvinningar är de största just utbildning, hälsovård, miljötänk man talar om, men internationell solidaritet och bistånd är också en stor del även om det sistnämnda får många att undra hur det gynnar Kuba. Revolutionen har satt många spår i landet och befolkningen. De har fått lära sig att klara sig själva och hitta på nya lösningar. Som jag tidigare nämnt finns det lika många politiska åsikter på Kuba som kubaner. Det enda de vet är att de inte vill styras av USA. Detta har gjort folket otroligt starkt och även hjälpsamma. Bara ett par år efter revolutionen, trots oroligheter och ständigt hot från grannen i norr (USA) var Kuba snabba med att skicka ut hjälp till andra länder. Detta pågår fortfarande, som Fidel Castro uttryckte sig var detta var en självklarhet som kommer att fortsätta framöver. Jag anser att detta har skapat engagemang, drivit folket och gjort de solidariska.

Jag har valt att inrikta mig lite mer på just engagemanget kring internationell solidaritet och bistånd eftersom jag finner det intressant att ett land som Kuba, som haft det väldigt tufft ekonomiskt och som fortfarande med hot från grannen í norr (USA) har gjort och gör så stora insatser för andra länder utan att kräva någonting tillbaka. Förutom att de utländska studenter som utbildat sig på Kuba ska resa tillbaka till sina hemländer för att arbeta där.

Jag anser att just detta engagemang från folket är landets största vinning. Vi har mycket att lära av ett land som Kuba inom detta, men även inom utbildning och hälsovård. Jag tror på mindre klasser med färre elever så att alla kan den hjälp de behöver. Inom sjukvården skulle vi kunna arbeta mycket mer förebyggande. I skolan skulle man kunna satsa mycket mer på idrott och aktiviteter då flera studier visat på att vi är ett av världens mest stillasittande folk. Jag anser även att vi har mycket att ta efter vad gäller solidaritet och bistånd. Här i Sverige som är ett av världens rikaste och mest välfungerande länder diskuteras det mycket om vi ska och har råd att hjälpa andra, mer utsatta människor. Detta är ingen självklarhet och det finns många olika åsikter. Dels har landet varit tvungna att hitta nya hållbara lösningar. Men jag tror även att de handlar mycket om folkets moral. Också att om man inte har så mycket, desto mer villig är man att ge och hjälpa andra som exempelvis USA, som har väldigt stora klasskillnader. De rika har väldigt mycket pengar och makt, medans andra lever i extrem fattigdom. Det är fortfarande otroliga rasskillnader mellan svarta/vita och även ”latinos” som vi inte minst sett genom Donald Trumps uttalanden om muren mot Mexiko. Jag tror en stor anledning till den extrema skillnaden mellan det socialistiska Kuba och det kapitalistiska?? USA är att många amerikanare tänker precis tvärtom p.g.a. att det är så rädda för kommunismen.

Att Kuba och USA haft en spänd relation under de senaste 50 åren har varit svårt för någon att missa. Men hur invecklat det egentligen är hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Det finns ingen annan relation mellan två länder i världen som kan jämföras med den mellan Kuba och USA. Efter att ha läst veckans (och föregående veckas) textmaterial har jag fått en större inblick i detta komplicerade förhållande.

Ända sedan revolutionen år 1959 har ländernas relation varit spänd. Efter det misslyckade invasionsförsöket av Grisbukten trädde handelsembargot mot i kraft år 1962. Detta har gjort det förbjudet för amerikaner att resa in i Kuba, göra affärer med landet samt både importera och exportera gods. Detta handelsembargo har gjort Kuba till ett i stort sett totalt isolerat land som fått klara sig själv eller förlitat sig på Sovjetunionen. Detta embargo har pågått under 50 år, men när Barack Obama blev president i USA 2009 väcktes nytt hopp om ländernas relation och om ett mer öppet Kuba. Man kunde läsa om ländernas närmande i ett flertal tidningar och USA:s president Barak Obama uttalade sig på ett sätt som om restrestriktioner och ekonomiska sanktioner mot Kuba skulle upphävas, detta p.g.a. att ländernas relation måste normaliseras då den inte längre fungerade att upprätthålla den dåliga relationen och att man inte kan förlita sig på en konflikt som varat i över 50 år. Detta bestämdes mellan Barack Obama och Raul Castro, Kubas nuvarande ledare. Att Kuba varit så stängt och att landet tvingats stå på egna ben har gjort folket otroligt starkt. Av texterna framgår det att det finns ungefär lika många politiska åsikter som det finns människor på Kuba, men en sak är det enade om – de vill inte styras av USA. De har bevisat att de kan klara sig själva. År 2014 kunde de två nationerna slutligen börja komma överens och påbörja processen om att närma sig varandra på samma plan.

I början av 2017 vaknade världen upp till en chockerande nyhet – USA hade fått en ny president, Donald Trump. Hans vallöften och populistiska sätt måste ha tilltalat tillräckligt många amerikaner och efter bara ett par veckor har han fattat beslut som inte enbart påverkat USA, utan hela världen. Redan under valkampanjen hävdade han att han skulle se till att en mur byggdes mellan USA och Mexiko, på mexikanarnas bekostnad. Donald Trump har satt upp en blockad på amerikanska flygplatser som hindrat resenärer och flyktingar från muslimska länder. Här har han dock fått backa något efter protester världen över. Han vill även att skatten på handelsvaror från Mexiko ska bli större. Länderna har idag både starka diplomatiska och ekonomiska band. Jag kan inte låta bli att undra vart detta ska sluta med Donald Trump som USA:s president. Länderna som äntligen kommit överens om en ljusare framtid. Jag är rädd att hans ansvarslösa uttalanden och agerande kommer att skada dessa överenskommelser och ländernas relation ytterligare och därmed leda till ett ännu mer isolerat Kuba. Donald Trump var snabb att uttala sig efter Fidel Castros död genom att bekräfta det hot han framfört redan under valkampanjen – att riva upp avtalet med Kuba. Och samma vad gällande Mexiko. Detta kan leda till att Mexiko och USA:s relation blir minst lika spänd som mellan Kuba och USA.

José Martí föddes i Havanna, Kuba år 1853. José Martí var en politiker, journalist, filosof och poet. Han kom att kallas El Apostól. José växte upp i en enkel familj där familjeförsörjningen var viktigt. Fadern hade flyttat till Kuba för att tjänstgöra i den spanska armen där han snart blev utnämnd till sergeant. Modern kom från den spanska kolonin Tenerife och var dotter till en spansk löjtnant. José var mycket duktig i skolan och var studiemotiverad till en en bra utbildning. Även andra upptäckte hans begåvning och José kunde som nioåring börja i en privatskola. Eftersom han växte upp i Havanna satte upprorsstämningen mot det spanska kolonialväldet prägel på honom. Att hans föräldrar var spanjorer ”spelade ingen roll”. Hans politiska intresse och kärlek för sitt fosterland var större. José blev tidigt engagerad i kampen mot slaveriets grymheter, militärens brutalitet och för mänskliga rättigheter. Vid bara 16 års ålder döms han till straffarbete. Men det hårda arbetet gjorde honom svårt sjuk och efter sex månader förflyttades han till fängelseön Isla de Pinos. Kort därefter blir han utvisad till Spanien på livstid. Hans tid i fängelset gjorde att han bestämde sig för att bli en rebell. Han lovade sig själv att en dag återvända till Kuba och kämpa för landets självständighet.

I Spanien fortsätter han sitt studerande på bland annat Universitet i Madrid, han lyckades även få sina artiklar om Kubas självständighetskamp publicerade. På sidan om skriver han även teaterstycken och poesi. Han levde även upp till ryktet om att vara en kvinnokarl. Efter ett par år i känner han sig färdig med Spanien och lyckas, trots hans förbud att lämna landet ta sig med falska papper till Frankrike och därifrån vidare till Mexiko. Från Mexiko åker han i hemlighet över till Kuba, men återvänder snart till Mexiko igen där han träffade sin blivande fru Carmen de Zayas som var dotter till en rik Kuban. Innan de gifte sig reste José till Guatemala för att undervisa. Där hade han ett stormigt förhållande med den unga kvinnan Maria för att sedan återvända till Mexiko där den blivande hustrun tålmodigt väntade. Paret gifte sig år 1877 och året därefter föddes sonen José Fransisco. I och med freden i Zanjon kunde José Martí legalt återvända till Havanna för att träffa sin mor och systrar, fadern var redan död. Han funderade över att stanna på Kuba för gott. Men bara ett år därefter blev han arresterad och ännu en gång deporterad till Spanien. Den här gången dröjde det inte längre än ett par månader innan José lyckades lämna landet. Han for omkring ett tag, bland annat till Venezuela för att slutligen möta upp frun och sonen i New York. De skilde sig däremot året efter då frun inte längre stod ut med sin ständigt otrogne man. Då flyttade han ihop med kubanskan Carmen Miyares som han varit med på sidan om äktenskapet. Han var även far till hennes dotter Maria. I New York skriver han sina främsta diktsamlingar och fortsätter hela tiden sitt politiska engagemang. Som politiker hade han en otrolig förmåga att få med sig folket och om det var nödvändigt förespråkade han våld för att uppnå frihet. Han ansåg att varje medborgare skulle ha rätt till yttrandefrihet, pressfrihet och tankens frihet. Jose Marti verkade under många år för ett ”uppror” som till sist gick av stapeln på slagfältet vid Dos Ríos nära Palma Soriano den 19 maj 1895 där han även stupade. Även om José inte längre var vid livet, levde hans anda och tankar vidare. Han var startskottet för den kubanska revolutionen och formade Latinamerikas mest framstående frihetskämpar och poeter.

Efter att ha sett filmen "kanariefågels öga" som handlar om just om den unga José Martís liv samt läst mer om hans händelserika liv väcktes många tankar. Han föddes i en tid då utbildning inte var för alla. José hade förväntningar på sig att bidra till familjens försörjning och tvingades tidigt att kombinera studier med arbete. Eftersom vuxna i hans omgivning såg hans talang för studier lyckades de övertala fadern att José skulle få gå i skolan. José Martí måste ha haft en enorm drivkraft och vilja och detta i kombination med stöd från omgivningen gjorde att han kämpade hela sitt liv för det han trodde på. Jag tänker att med tanke på hans spanska föräldrar och deras bakgrund var detta ingen självklarhet, snarare tvärtom och trots att familjen var så viktig tvivlade han inte. Han hade själv upplevt orättvisor och sett vart landet Kuba var på väg och han ville se en förändring av detta vilket blev hans livsgärning. Jag tänker också att han säkert var en karismatisk person som andra lyssnade till både folket och han måste ha haft lätt att charmera kvinnor med tanke på hans fru och älskarinnor. Hans begåvning och övertygelse gjorde att han gick sin egen väg och offrade det som ansågs vara det viktigaste för att kämpa för landets självständighet. Jag förstår att många framförallt unga kubaner inspirerats av detta och gick i hans fotspår och han haft så stor betydelse för Kubas historia.